Blogguppgift E: The Elements Of Journalism

För vem jobbar journalister för?
Boken ”The Elements of Journalism”(TEOJ) kartlägger de grundstenar som man ska utgå ifrån för att upprättahålla god journalistik. Efter fyra år av kartläggninig kunde författarna Bill Kovach och Tom Rosenstiel till slut enas om vilka dessa ska vara för att visa vad som är ett kvitto på god journalistik för folket. Genom att följa dessa grundstenar så menar författarna att journalistiken håller tillräcklig hög nivå för att anses pålitlig.

Medierna i sig har stor makt men journalisterna och deras självständig minskar, de har mindre att säga till om idag. Det som man ser på den senaste tiden är att fler journalister inte är ute på fältet och samlar/inhämtar fakta utan arbetet görs direkt på redaktionen. Journalister jobbar ju för att kunna nå ut till så stor publik som möjligt. Och samtidigt bör ju publiken kunna ställa krav på vad de ska få för typ av journalistik, hur pass pålitlig den är osv. Problemen uppstår ju som sagt när journalister i dagens samhälle väljer att jobba hemifrån med sin dator istället för att gå ut på fältet och göra avslöjanden. Den fakta som journalisten då får tag i blir inte lika trovärdig när de inte ens själva är säkra på var källan finns.

Viktigt att lägga fokus på innehållet i själva journalistiken och inte fokusera för mycket på att man är styrd av pengar och teknik, då visar man på god journalistik. Journalister säger själva att makten har förflyttats och ekonomiska drivkrafterna styr mer menar medieforskaren Gunnar Nygren. Alltså styr marknaden!?

Publiken är viktigare idag än tidigare. Eftersom allt fler journalister slåss på internet om att publicera först så är det viktigt att man tänker på publiken som man skriver till, just för att locka. På webbupplagor ser man vart publiken klickar och det i sig ger ett kvitto på vad som är mest intressant. Då kan man efter det lätt anpassa sitt innehåll. Genom att innehållet är trovärdigt så kan journalisterna förhoppningsvis få tillbaka läsarna igen och igen.

Deadline som aldrig dör brukar man tala i dagens journalistik. Så fort någon nyhet nås till en journalist ska den ut på direkten till folket. Viktigare att lägga ut snabbt och därefter kan man redigera om inte allt är rätt. Idag så publicerar journalister tre gånger så mycket material än för tjugo år sedan menar den brittiska journalisten Nick Davies. Då kan man lätt förstå att tid inte finns tid att granska allt utan där fokus läggs på att snabbt nå ut till publiken.

Det är ju intressant att fokus läggs på vad som lockar med. Det är något som diskuteras i ”TEOJ” att flera journalister brottas med om de ska publicera sådant som lockar och är lättsamt eller om de ska välja det tråkiga men ack så viktiga nyheterna. Ska journalister ge folket vad det behöver eller ska de ge det som de vill ha??? Svårt att svara på kanske men siktar på långsiktigt så skulle jag föredra att blanda 20% med det som de behöver och 80% på vad de vill ha. Bara de håller sig i rätt proportioner i förhållande till hur stora de är, dvs. så man inte förstorar en liten nyhet om något oviktigt men med hög skvallerfaktor till en förstasida-nyhet. Då visar på en en typ av lojalitet som är ytterst viktigt mot läsarna och förhoppningsvis stärker sig själv och sitt arbete som ett tecken på god journalistik.

Slutligen så vill jag nämna grunderna i all journalistik som nämns i ”TEOJ”. Publicera aldrig sådant som aldrig har hänt och vilseled aldrig din publik. Om alla som utför någon typ av journalistik oavsett om det sker på en tidning eller om man driver en egen blogg så utgår man från dessa så kan man förhoppningsvis bygga upp en trovärdig relation med sina läsare.

Blogg D: aktuell mediefråga

Flera av artiklarna som är länkade från journalistikhemsidan står det att bloggen ses som ett så nytt forum. Det är ju ingen nyhet egentligen. Från början var man tvungen att skriva i html-kod vilket var lite bökigare än dagens enklare variant där ”alla” kan skriva direkt och få det publicerat. Men det var ju också det som gjorde att det tog fart ordentligt. Och visst är det kul att skriva om man vet att någon läser det med och kanske lämnar någon kommentar efter sig. Så är det med allt tycker jag, man jobbar för att få lön, man tränar för att bli bättre och man skriver för att utveckla sitt skrivspråk. Får man feedback på det man gör så sporras man och fortsätter.

Just det som har skett med bloggen är att det har blivit enkelt! Människan är lat av naturen och det gör i sin tur att hittar genvägar som underlättar vardagen. Ju snabbbare tekniken blir desto svårare har vi att gå tillbaka i utvecklingen. Samma sak gäller även med informationssökning. Vi blir vana att bara minuter efter att det har hänt något så ska vi veta allt, ingen vill leta runt i timmar för att bli väl informerad. Så varför inte bara inse, och då menar jag alla bakåtsträvare, att bloggen är en snabb kanal för att ge ut information på. Sen spelar det mindre roll vem som ligger bakom bloggen, vare sig det är en student, brandman eller personalchefen som skriver.

Det är intressant det som Anders Mildner skriver om var går gränsen idag för information och pr. Nog för att flertalet av ungdomar använder sig blogg för att ventilera sina egna tankar och skriva vilka fester de har varit på och vilka kläder de ska köpa osv. Men om man istället kikar på yrkesverksamma som har insett kraften med en blogg. Hur många som man kan lyckas övertala och hur snabbt budskap kan sprida sig via en blogg.
Jag anser inte att man ska lägga för mycket vikt kring att diskutera nivån på alla bloggar. Man ska ju skriva för att man tycker det är kul och likaså ska man läsa bloggar där man gillar dess innehåll så klart.
Så än en gång är det vi läsare som måste vara kritiska över vilken information vi kommer över. Jag ser detta som en spännande resa där vi har turen att få vara med och se vilka förändringar som kommer ske.

Men vad är vi då som bloggar? Ja givetvis så är det en typ av journalistik att blogga. Först insamling, sen bearbetning och därefter publicering av material. Tycker det räcker som svar på den frågan.

Men det som är så bra, vare sig man är känd eller inte, är att man får ta plats och publicera sin version av en händelse. Det krävs inte att man är en utbildad journalist för återberätta en händelse. Det enda som skiljer än nivån på språket, alltså själva förpackningen vilket oftast kan kvitta om man vill höra något snabbt. Jag vill föra över information från A till B, sen hur det går till spelar mindre roll. –Bara det går snabbt…

Avslutningsvis så vill jag säga till alla journalister som är åt det bakåtsträvande hållet mot förändringar och som alltid har en så negativt inställning innan man är insatt, ”se inte allt som en förändring utan se det som en förnyelse som är nödvändigt för att passa in i framtiden”.

Blogg C: bok med journalistisk inriktning

”Under några månader kring årsskiftet 1991-1992 var Stockholm en stad i skräck. En okänd gärningsman, beväpnad med ett lasergevär, sköt sammanlagt 11 personer”. Så börjar en kort beskrivning på baksidan av boken ”lasermannen” som är skriven av Gellert Tamas. Det fick mig att nappa och nyfiket köpa boken som höll mig intresserad x antal timmar för att få någon klarhet i vad som egentligen hände och som drev John Ausonius och fortsätta skjuta på människor. Tamas har valt att dela upp boken i tre olika perspektiv. Den första är där en klar redogörelse ges vad som hände dag för dag under dessa år, hur polisen jobbade och rent allmänt vilken förändring Sverige gick igenom politiskt. Nästa där man får höra egna åsikter från John, hur han nu i efterhand tänkte och handlade och den sista där man får följa offren både innan de blev överfallna och efter hur de repade sig osv. Jag vet inte om jag efter att ha läst boken känner mig klokare på vad som drev Ausonius till dessa blodiga handlingar. Men det jag vet är att Ausonius hann ställa till med så mycket mer än skjuta 11 personer varav en dog. Tamas berättar också om de tjugo bankrån och försök till bankrån Ausonius hann med innan han slutlig greps av polis i samband med hans sista bankrån.

Enligt Tamas fick han sammanlagt 40 timmar intervjutid ihop med Ausonius fördelat på åtta tillfällen. Innan jag visste det så hade jag en känsla av att Tamas och Ausonius hade levt ihop hela livet. Det finns Inget tvivel på att Tamas har gjort ett ordentligt researcharbete inför boken. Han har tagit del av polisförhör, förundersökningar, intervjuat poliser som jobbade med fallet ”lasermannen” från början till slut, vittnen m.fl. Bara förundersökningarna består av 2500 sidor och förutom det tillkommer utredningsslasken på ca. 20 000 sidor. Bara av att veta det får man klart för sig att denna historia skulle kunna berättas på flera olika sätt beroende på vem som skriver det. När jag sen vet att Tamas bara snackat med huvudfiguren i endast 40 timmar så får jag klart för sig att Tamas långt ifrån känner honom väl utan mycket att av de detaljer som återberättas kan mycket väl vara tillagt (miljöbeskrivningar osv) i efterhand för att försköna det hela och få det likna mer en novell (liknande Åsne Seierstad berättarteknik). Tamas menar att det bara är han och poliser som fått komma i kontakt och pratat ut med Ausonius vilket får det att låta som om han är en blyg och tillbakadragen person. Men enligt bekanta till mig som har jobbat på kumla-anstalten så är John Ausonius en öppen person som gärna söker kontakt och pratar mer än gärna (han väljer kanske sina tillfällen att prata). Visst vore det intressant om Ausonius själv valde att skriva en bok framöver om sitt liv så kanske man skulle få mer förståelse (om nu det går) varför att gick så långt att han sköt mot flera personer och till och med döda.

Jag tycker att boken bitvis kändes lite väl ingående på detaljer osv. som egentligen inte hörde så mycket ihop med titeln på boken. Tamas går i vissa kapitel in väldigt ingående vilka partier som var på väg framåt i Sverige under dessa år, vilka grupper som låg bakom vissa andra attentat som skedde under samma år. Vi får också en inblick i palme-fallet som utredes samtidigt osv. Jag kan tycka att Tamas tog sig lite vatten över huvudet när han valde att ta med så många andra händelser som (som i och för sig är väldigt intressanta) men som gör att jag tycker att han kommer lite väl långt ifrån ämnet. Men svar på en sådan fråga är enligt mig att det blir så när man gör objektiv journalistik – för mycket fakta som till slut gör att det blir svårt att sålla bort bland all fakta man har inhämtat.

Som journalisten Jan Gradvall säger om att fokus ligger på att göra avslöjanden och sedan hur de presenteras är inte lika viktigt. Jag tror att många precis som jag känner efter att läst ut boken har fått reda väldigt mycket nytt som man tidigare inte vetat om och därmed gjort det svårt att sluta läsa vidare kapitel efter kapitel. Även fast man hela tiden vetat vart det skulle leda - bakom lås och bom.

Blogg B: Pressetik

Vem gör rätt?

En bild säger mer än tusen ord, vilket stämmer bra. Att publicera en bild på en människa som man tror är skyldig är lika fel som att… Ja, illa är det iaf. Bara för att man är misstänkt för ett brott betyder inte att man är skyldig förrän man har blivit dömd för det. Lika illa är det så klart att ange andra personliga ting som yrkeskår, adress osv. Så många anhöriga som får lida helt i onödan.

Jag tycker att man ska akta sig för att göra allt för djupa analyser som t.ex. nämns i en artikel där X spekulerar vad som hade hänt (eller inte hänt), om gärningsmannen i samband med Engla redan hade fått sitt namn publicerat i Pernilla-fallet. Att spekulera så känns verkligen som att man försöker skylla det hela på någon annan. Det som har hänt har hänt och är svårt att ändra på i efterhand.
Det verkar ändå vara så att bilder går att lägga ut hur som helst men så fort ett namn kommer fram på den skyldige då tappar allmänheten intresset direkt. Blir som om man slappnar av och tänker att allt är löst så nu behövs inte mina åsikter, bevis osv. längre. Men bara för att en tidning har publicerat ett namn som tror sig tillhöra den som begått ett brott behöver ju inte betyda att det är den rätta. Tänker tillbaka på i samband med Anna Lind. Ganska snabbt lyckades man få in en person som passa in på ”alla” signalement. Och genast börja svenska folket andas ut lite smått och tänka vad bra att polisen lyckats gripa en gärningsman. Men det visade sig sen att det inte var rätt person. Tänk bara på vad han fick lida för ett så känt fall som nästan hela Sverige följde och sen stå utpekad att vara skyldig för det. Inte lätt för honom att bli av med den stämpeln.

Ett ärende som jag läste om på PO´s sida. Det var tidningen Se & Hör som hade skrivit en artikel som var skriven så att man fick bilden av att en skilsmässa var ett faktum för en känd ryttartjej. I artikeln fanns bilder på henne med sin man och texter som; ”hon gruvar sig för sin skilsmässa”. Det hela handlade egentligen om att hon skulle behöva skilja sig från sin häst eftersom den skulle behövas pensioneras vilket man fick reda på i slutet av texten, men som heller inte var sant. Alla dessa uppgifter som hela artikeln byggde på vara falska plus att Se & Hör aldrig hade varit kontakt med ryttar-tjejen så hon hade haft chans att dementera uppgifterna. Tidningen klandrades för brott mot god publicistisk sed. Tänk bara vad mycket rykten det blir på en sådan händelse även om det inte är i närheten lidande som t.ex. Arboga-mordet. Men det jag menar är att även om det inte är den starkaste anklagelsen så får de ändå de drabbade samt deras anhöriga gång på gång få förklara sig om missförståndet som skett. Alltså lätt för en tidning att bara slänga ur sig ett påhittat ryckte för att locka läsare och sen lämna över allt ansvar på de offentliga personer som artikeln handlade om.

Om vi ska gå till ett ännu mindre bekymmer så tänker jag spontant på Facebook. Ett underhållande forum där mängder av bilder cirkulerar dagligen. Och där vi alla chansen att välja ut och lägga ut bilder. Nu plötsligt är det vi själva som kan publicera bilder som vi har tagit själva eller hittat någonstans. Jag tänker spontant vilken makt vi nu har. Genom smygbilder från senaste företagsfesten, charterresan eller kanske bara från en middag kan man ställa till med hur mycket som helst genom att lägga ut, namnge och skrivande en vinklande text till. Och vips, så beter man sig som vilken skvallertidning som helst som man tidigare inte har kunnat förstå varför de gör som de gör.

Inte så lätt att alltid göra rätt…

Blogg A: Nyhetsvärdering

Dags att vakna till!!!

När jag hör nyhetsinslaget för första gången reagerar jag knappt på värderingen. Det är inte för att jag saknar kunskap och är dåligt uppdaterad av vad som sker ute i världen. Nej utan det är för man är så ”inskolad” och van att Sverige är ett litet land och USA är störst, bäst och vackrast när det väl gäller. Vi svenskar har fortfarande mycket att lära och kan inte backa hela tiden se efter hur USA gör och vilka etniska värderingar de gör.

Amerikanarna är väldigt egocentriska människor. Det kan låta hårt att säga en sådan sak utan belägg. Men det jag menar är att de lever i en egen värld där det hela tiden går ut på att vara bäst inom allt. Med den inställningen som person så är man inte så intresserad av vad som händer i övriga världen.

Jag var nyligen på besök i New York som turist för första gången. Med allt för mycket fördomar som man ofta har när man besöker en ny plats blir man ofta förvånad att allt inte stämmer. Min första fördom om att ”alla” amerikaner är feta blev snabbt något annat än sanning när jag såg att nästan hälften av alla invånare var ute och jogga i värmen. Ja det är sant, aktiva människor som tänker på figuren…

…Men inte alla så klart.
Men det var inte kroppsformen som slog mig mest utan det var det extrema. Med det menar jag att allt som görs ska vara så stort, det ska höras och synas överallt, helt enkelt ska det märkas att man gör något.
Bara en sådan sak som på en arbetsplats mitt i New York. En liten sak som en lyftkrok skulle sänkas ner från en kran och lyfta arbetsmaterial. Runt stod det åtta man som väntade samtidigt som det hördes ur en högtalare när en man på engelska räknade ner så att alla runt om skulle veta att en liten krok var på väg ner. (Jämför hur diskret detta skulle sett ut i Sverige).

Vad jag vill ha sagt att man backar ofta för de som är större, att ha en storebror att se upp till och även kunna ta efter. Vi svenskar anpassar oss för större länder vare sig det gäller mat, kranar eller stora nyhetshändelser som orkaner.

Är det då rimligt att aktuellt lägger så lite tid i en nyhetssändning angående ett jordskalv i Kina där 30 stycken fick sätta livet till och 100 000 är hemlösa. 100 000 människor, ja fler än som bor i Karlstad. Tänker man så kanske man börjar vakna till lite mer. Det kommer aldrig vara acceptabelt (inte för mig iaf) att värdera människoliv olika. Det spelar det ingen roll var man bor eller kommer ifrån. Men det svåra kommer på en begränsad sändningstid välja ut vad som lockar flest lyssnare och tittare. En viss skillnad där tycker jag. Självklart var det rätt av Aktuellt att börja nyhetssändningen med orkanen Gustav. Fler svenskar vet sedan tidigare mer om vad som händer i USA än i Kina. Att i en nyhetssändning inte bygga sitt program på det låter för mig helt galet. Att göra en nyhetsvärdering bygger på så mycket mer än att rapportera vad som är det farligaste, tråkigaste eller nämna den platsen där flest har fått sätta livet till. Hade någon svensk tagit medalj i någon sport så hade det fått tagit en större del av sändningen. Man ska akta sig för att placera alla nyheter i samma fack. Men i det här fallet handlade det om naturkatastrofer men jag tror personligen att anledningen till att USA fick mera nyhetstid var för att vi svenskar känner oss mer nära med USA än Kina, det berör oss mer.

Avslutningsvis vill jag bara lägga in några kloka ord som kom från kunskapens dag som sändes på SVT för ett tag sedan. Där talade Fredrik Härén som vunnit pris som årets talare två gånger tidigare.
Fredrik byggde hela sin föreläsning på hur lite vi svenskar vet om kina och Indien. Efter en rad olika frågor ut i publiken fick vi skämmas mer och mer, både de som satt på plats men även jag som satt hemma vid min tv och kollade. Där frågande han varför ett företag ska anställa en utbildad ingenjör istället för en från Sri Lanka med samma böcker, samma utbildning, samma dator, är bättre på engelska och som förmodligen är mer motiverad och jobbar för 18kr/timmen?
Vidare så kom han in på hur lite vi svenskar vet om Kina och Indien (världens två största länder). Vilka ledare har dessa länder? Ingen som visste. Därefter visade han en bild av basketspelaren Yao Ming, en av de bästa spelarna i NBA (amerikanska basketligan). När han spelar kollar hela 300 miljoner kineser på matchen, alltså fler kineser kollar än det finns invånare i USA. Men ingen svensk visste vem det var i publiken. Kineserna däremot har koll på svenska ledare, artister osv. de känner till båda världarna. Men vi svenskar känner bara till den ena världen, vår egen.

Kanske dags att vakna till?