Blogg B: Pressetik

Vem gör rätt?

En bild säger mer än tusen ord, vilket stämmer bra. Att publicera en bild på en människa som man tror är skyldig är lika fel som att… Ja, illa är det iaf. Bara för att man är misstänkt för ett brott betyder inte att man är skyldig förrän man har blivit dömd för det. Lika illa är det så klart att ange andra personliga ting som yrkeskår, adress osv. Så många anhöriga som får lida helt i onödan.

Jag tycker att man ska akta sig för att göra allt för djupa analyser som t.ex. nämns i en artikel där X spekulerar vad som hade hänt (eller inte hänt), om gärningsmannen i samband med Engla redan hade fått sitt namn publicerat i Pernilla-fallet. Att spekulera så känns verkligen som att man försöker skylla det hela på någon annan. Det som har hänt har hänt och är svårt att ändra på i efterhand.
Det verkar ändå vara så att bilder går att lägga ut hur som helst men så fort ett namn kommer fram på den skyldige då tappar allmänheten intresset direkt. Blir som om man slappnar av och tänker att allt är löst så nu behövs inte mina åsikter, bevis osv. längre. Men bara för att en tidning har publicerat ett namn som tror sig tillhöra den som begått ett brott behöver ju inte betyda att det är den rätta. Tänker tillbaka på i samband med Anna Lind. Ganska snabbt lyckades man få in en person som passa in på ”alla” signalement. Och genast börja svenska folket andas ut lite smått och tänka vad bra att polisen lyckats gripa en gärningsman. Men det visade sig sen att det inte var rätt person. Tänk bara på vad han fick lida för ett så känt fall som nästan hela Sverige följde och sen stå utpekad att vara skyldig för det. Inte lätt för honom att bli av med den stämpeln.

Ett ärende som jag läste om på PO´s sida. Det var tidningen Se & Hör som hade skrivit en artikel som var skriven så att man fick bilden av att en skilsmässa var ett faktum för en känd ryttartjej. I artikeln fanns bilder på henne med sin man och texter som; ”hon gruvar sig för sin skilsmässa”. Det hela handlade egentligen om att hon skulle behöva skilja sig från sin häst eftersom den skulle behövas pensioneras vilket man fick reda på i slutet av texten, men som heller inte var sant. Alla dessa uppgifter som hela artikeln byggde på vara falska plus att Se & Hör aldrig hade varit kontakt med ryttar-tjejen så hon hade haft chans att dementera uppgifterna. Tidningen klandrades för brott mot god publicistisk sed. Tänk bara vad mycket rykten det blir på en sådan händelse även om det inte är i närheten lidande som t.ex. Arboga-mordet. Men det jag menar är att även om det inte är den starkaste anklagelsen så får de ändå de drabbade samt deras anhöriga gång på gång få förklara sig om missförståndet som skett. Alltså lätt för en tidning att bara slänga ur sig ett påhittat ryckte för att locka läsare och sen lämna över allt ansvar på de offentliga personer som artikeln handlade om.

Om vi ska gå till ett ännu mindre bekymmer så tänker jag spontant på Facebook. Ett underhållande forum där mängder av bilder cirkulerar dagligen. Och där vi alla chansen att välja ut och lägga ut bilder. Nu plötsligt är det vi själva som kan publicera bilder som vi har tagit själva eller hittat någonstans. Jag tänker spontant vilken makt vi nu har. Genom smygbilder från senaste företagsfesten, charterresan eller kanske bara från en middag kan man ställa till med hur mycket som helst genom att lägga ut, namnge och skrivande en vinklande text till. Och vips, så beter man sig som vilken skvallertidning som helst som man tidigare inte har kunnat förstå varför de gör som de gör.

Inte så lätt att alltid göra rätt…